Klockan hade sedan länge passerat midnatt när Zinar lämnade Roni och Newroz. Han blev stående en stund utanför deras port och andades in den milda grå nattluften mellan huskropparna. Han ville se olycksplatsen, men han valde inte gångstigen som Newroz hade sprungit tidigare på kvällen utan han tog sikte på fågelvägen och banade sig rakt in i skogen.
Zinar hade aldrig sett en djungel förrän han kom till Aspudden. Ända sedan han var pojke, och först hittade den franske konstnären Henri Rousseaus verk i en bok på skolbiblioteket, hade han drömt om djungeln. Om hukande tigrar, om snirkliga ormar och om fåglar som spände ut sina vingar i motljuset så att alla regnbågens färger lyste genom fjädrarna. Om feta gröna bladverk, om röda och rosa blommor med oändligt skira kronblad och om lianer som hängde ned framför en så att man fick lyfta undan dem för att kunna tränga sig fram. I hans land fanns inget av detta, men här, i en förort i norr, hade han funnit det.
Träden stod täta och grenverket stängde ute det ledljus som månen annars hade kunnat ge. Marken var fuktig. En liten bäck sprang fram mellan klippblock och rötter och sipprade ned mot sjön. Zinar halkade fram i sina bruna skinnskor, han dansade ned genom vallarna av slitna fjolårslöv och han kände en avbruten gren rispa honom över kinden när han famlade för att återfå balansen. Tacksamt greppade han ett träd som böjde sin vita stam mot honom i mörkret. Han drog med baksidan av handen över kinden: ett svart streck, blod.
Han pustade ut med armen runt stammen. Var detta klokt? En masttopp mot ett människoliv – och livet vägde otvetydigt tyngst. Men en död människas liv mot en levande människas?
En död människas liv – Zinar log åt tanken, han visste att den kunde tyckas omöjlig. Men för honom vägde den döde mannens liv tungt. Han hade en heder som levde vidare och som måste försvaras. Därför måste hans dråpare ställas till svars och det var polisens uppgift att göra det. Sverige var en rättsstat, polisen skulle, om den fick nödvändig information, gripa den skyldige och se till att han straffades.
Om den fick nödvändig information – men nu bidrog han själv, för att rädda sitt eget skinn, till att undanhålla denna nödvändiga information.
En död man väcks inte till liv därför att vi går rakt i famnen på polisen och riskerar hela Zinars liv, så hade Newroz sagt. Men hans liv, hur mycket skulle inte det solkas av att han, som den värsta av ynkryggar, värnade bara om sig själv? Vad skulle hans liv vara värt sedan?
Heder, namus, detta förhatliga ord som jagat honom under så många år. Du måste, för hederns skull – så hade de sagt, farbröderna, jägarna; det är ditt ansvar att rädda familjens heder, nu när din bror har svikit och gett sig av måste du rentvå oss från skammen, värna vår heder och vår ära. Å, som han hade hatat de orden, han ville spotta ut dem så snart de nästlade sig in i hans tankar. För honom stod hedern och äran, som de tog sig uttryck i hans hemland, bara för ohederlighet och oärlighet.
Farbröderna hade förföljt honom fram och tillbaka över landet. Vart han än hade flytt så hade de dykt upp med sina hotelser. Han hade tvingats livnära sig på tillfälliga servitörsjobb och bo i smutsiga små hyresrum. Varje kväll efter arbetet hade han handtvättat sin skjorta i kallt vatten och tvål och hängt den på tork på en galge, ovanför kaminen om vintern och på gardinstången om sommaren. Två saker hade hållit honom vid liv: måleriet och Amina. På förmiddagarna, innan han gav sig iväg till sitt arbete, stod han vid sitt fönster – överallt samma lilla igengrodda fönster – och målade sina överdådiga rousseauanska scener. Penslarna, färgerna och duken lyfte honom in i djungeln. Och Amina, poeten från Uzbekistan som levde på flykt i Istanbul och som han träffade första gången framför ett par två meter höga träskulpturer på konstmuseet Istanbul Modern, hon väntade på honom nästan varje kväll efter arbetet. Han klarade sig på bara fyra eller fem timmars sömn så länge sömnen fördjupades av hennes kropps tryck mot hans.
Roni hade, långt borta på andra sidan den euroasiatiska kontinenten, förstått. Zinar hade försökt att inte avslöja alltför mycket om de påtryckningar han utsattes för, men brodern hade frågat modern och systrarna och de hade motvilligt berättat. Zinar hade hört över telefonledningen hur Roni blev alltmer förtvivlad för hans skull. Brodern hade känt, visste Zinar, att det var hans ansvar, att han som den äldste stod i skuld till sin lillebror, att det kanske var sant som farbröderna sade; att han var en förrädare. Roni tyckte att han hade förrått sin bror. Mig, tänkte Zinar. Roni kände, det hade Zinar gissat sig till, att hans egen heder hade solkats och att den kunde räddas bara om han räddade Zinar. Därför gör han detta för mig, tänkte Zinar. Därför sätter han upp Newroz som insats i ett högt spel.
Zinar tyckte inte att Roni hade något att känna skuld för. Brodern var ingen förrädare eftersom det inte fanns någon kollektiv heder att förråda. Han själv däremot… Han kunde visserligen sätta en ära i att han hade vägrat blodshämnden – men utan Roni hade det varit omöjligt. Zinar hade, kände han, pantsatt sin ära och sin heder hos sin bror.
Och hos Newroz, tänkte han där han stod med armen om trädets vita midja och blickade in i mörkret med ögon som urskilde alltmer av skogens nattliv. Newroz, hans svägerska och hans hustru. I byarna omkring staden han kom ifrån fanns det fortfarande män som hade två fruar eller fler. Här var det tvärtom, här hade kvinnorna flera män, tänkte han och log igen för sig själv. Naturligtvis hade Newroz, hans befriare, bara en man och det var hans egen bror. Att det nu inte var Roni utan Zinar som hon för tillfället var gift med var bara resultatet av den europeiska migrationslagstiftningen. Reglerna var ju sådana, tänkte Zinar. Européerna dundrade högljutt mot Mellanösterns så kallade hederskultur, men när en människa som han hotades av denna kultur så hade Europa ingen hjälp att ge. Det var bara därför som Newroz hade erbjudit honom en plats vid sin sida – till låns.
För Roni var arrangemanget ett sätt att lätta sin skuldbörda, men det var Newroz som hade gjort den största uppoffringen, tänkte Zinar. Hon hade – av pliktkänsla, av äventyrslusta, av ren godhet, vad visste han? – redan utstått flera förhör hos myndigheterna. Hon hade lagt tid och kraft på att finslipa detaljerna i deras gemensamma fiktiva historia. Och hon hade tränat sig mentalt för att kunna ljuga och göra det så bra att det lurade en erfaren handläggare hos en fientligt inställd myndighet.
Just dessa lögner – det visste Zinar eftersom han ju tränat sig själv på samma sätt – krävde inte bara slughet, de krävde också en viss grad av känslomässig omställning, att man åtminstone en aning faktiskt själv trodde på sin historia. Det var då man blev trovärdig. Och det var det som var den verkliga uppoffringen, tänkte Zinar. Det hade kostat på för honom själv att försöka tvinga fram känslor av ömhet för denna kvinna som han faktiskt inte hade annat än en formell relation med. Där hade hans tacksamhet varit till god hjälp; den hade han kunnat utnyttja och omsätta i något som, åtminstone under förhöret, kunde passera som kärlek.
Men för henne, hon som inte hade något att tacka honom för? Och som dessutom redan hade bröstet fullt av kärlek till en annan, hur kunde hon fabricera de känslor som handläggaren sniffade efter i sin strävan att skilja skenäktenskap från äkta kärlek? Zinar visste inte.
Kvällens olycka hade ändrat bilden en aning. Nu fanns det ytterligare en person att ta hänsyn till: den döde mannen. Men Roni och Newroz tänkte inte så och än en gång var Zinar beredd att böja sig. Roni och Newroz hade redan satsat så mycket på att rädda honom. Han kunde inte omintetgöra det nu, tänkte Zinar och lät trädstammen slinka ur famnen.
Något rörde sig i mörkret, längre ned i sluttningen. Först var det bara en mörk skugga mot den flik av sjön som glimtade i silver mellan träden. En människa? Zinar skärpte blicken och såg ett vitt tecken, som ett uppochnedvänt u, guppa iväg genom skogen. Ett rådjur.
Han greps av en plötslig lust att måla. En djungel om natten, det hade Rousseau vågat sig på bara i några få av sina verk och då hade han låtit träden glesna så att fullt månsken fick flöda in. Rousseau som brukade använda femtio nyanser av grönt i en enda målning, hur skulle han ha hanterat en grönska som nästan totalt hade övergått i svärta? Hur många nyanser av grönt hade han kunnat urskilja här?
Resten av vandringen ned klarade Zinar genom att stödja sig mot den ena trädstammen efter den andra. Han följde stigen längs sjön, där träden sträckte sig nästan vågrätt ut över vattnet mot de förlorade gula löv som låg som fastfrusna på den stilla ytan, och såg hur stammarna blev jättelika amfibier som lurade i vattenbrynet med skrovlig pansarhud och såg ut att vara tusen år gamla.
Han kom fram till vägen och vad som måste vara olycksplatsen. Polisen hade gett sig av nu och inga avspärrningar fanns kvar. En liten smal vägstump med trottoar på den ena sidan och ett knähögt räcke i härdat stål på den andra. En kurva men så mjuk att sikten inte var skymd. Zinar gick fram och tillbaka ett par gånger, han drog med tåspetsen utefter trottoarens kantstenar och klev ut mitt på vägbanan och granskade asfalten. Bara nött vägbeläggning och vägrenens dammiga mix av sand och grus, fimpar och godispapper. Lite glassplitter men det fanns det ju överallt. Antingen hade polisen gjort sitt jobb grundligt eller också hade olyckan gått spårlöst förbi.
En ensam taxi passerade med någon fredagsfestare på väg hem och Zinar fortsatte gångstigen på andra sidan vägen, in under Essingeleden. Han stannade till rakt under den enorma vägbanan och tog in platsens sakrala stämning. Förra hösten hade han hälsat på en vän i Lund som hade tagit med honom till stadens domkyrka. Det massiva lugn som hade fyllt Zinar när han hade satt sig ned på den yttersta platsen i en av de många bänkraderna hade varit ett eko av den känsla han alltid varit ute efter de gånger han hade besökt en moské i sitt hemland – en tyngd som ankrade honom i nuet och samtidigt en flyktighet som ingav hopp om att en förändring var möjlig. Då, i moskén, hade lättheten och flyktigheten varit det viktigaste, men nu, när förändringen och flykten hade kommit, var rörelsen inte längre något han eftersträvade. Tyngden däremot, förmågan att få fäste i vardagen vid kartans ovankant – den sökte han nu.
I Lunds domkyrka hade han funnit det där kompakta lugnet och här upplevde han något liknande, i detta rum av grov betong, lika avskalat på utsmyckningar som domens rödgula sandsten och med ett sprakande utbrott av graffiti som ett återskall av Kristusgestalten i guldmosaik i domkyrkans fond. Skenet från månhalvan som nu stod lågt i väster sköt in över honom i ett matt sjok, som det mulna middagsljuset genom kyrkans blyinfattade glas. Ett rop från en fågel – en ren och rak ton, först obruten och därpå sönderhackad i snabba stötar – ljöd inifrån skogen som en klang från någon av de kortaste piporna på en orgel.
Han fortsatte hemåt längs stigen.