Katarina Bjärvall

frilansjournalist och författare

Bild på Katarina Bjärvall

Om mig

Foto Katarina Bjärvall

Foto: Andreas Lübeck

Jag bor och arbetar i ett litet radhus i mexitegel i norra änden av en skog. Ett miljonprogramshus – nummer 678 344 i ordningen, tänker jag – där jag sitter och skriver.

Detta hus ligger i Nacka strax utanför Stockholm, mittemellan Fisksätra och Saltsjöbaden. Granne med både Monte Carlo och Moçambique, finns det de som tänker. Ja, mitt i politiken åtminstone. Rätt läge för en journalist.

Det är trettio år sedan jag sålde min första frilansartikel (en intervju med fotografen Lütfi Özkök till tidningen Arbetaren) och tjugo år sedan jag sade upp mig från nyhetsbyrån AP för att jag ville börja frilansa på heltid (och för att jag inte ville gå upp 4 a.m. för att rapportera NHL-resultat till kvällstidningarna).

Egentligen ville jag bli utrikesreporter, men den planen lade jag ner efter ett sprängattentat i irakiska Kurdistan. Istället drog jag igång frilansande på hemmaplan genom att sälja reportage och en och annan nyhet till Metro och DN. I  utriket höll jag mig kvar genom att rapportera för Nationalencyklopedins årsbok. Varje höst i nästan tjugo år sammanfattade jag vad som hänt i 24 länder i Mellanöstern. Specialkunskaper om saudisk tronföljd och bahrainska oppositionspartier kan aldrig skada.

År 2001 kom min första bok, En gravad hund. Den sålde slut trots årets beigaste omslag. Jag bytte förlag till Ordfront, skrev Vill ha mer och upptäckte att man inte dör av att vara med i teve. Nästa bok, De livsviktiga, tog mig och mästerfotografen Robert Blombäck från Älvsbyn till Malmö när vi porträtterade några av Sveriges bästa lärare.

PennburkJag skrev ytterligare tre böcker, Under tiden, Var är du? och Yes!, var och en med en mindre och exklusivare läsekrets än den förra. Men livet är rättvist: Plötsligt fick jag ett stipendium och blev så rik att jag kunde skilja mig.

Och plötsligt fick jag ett stipendium till och kunde påbörja ett större jobb än något av mina tidigare. En bok som har fått ett nytt ord att dyka upp i mitt huvud: researchflow. I början av 2019 ska den komma ut.

Men man kan inte alltid skriva bok. Sedan några år skriver jag också två långa artikelserier. Den ena, forskarintervjuer för tidningen LÄRA Stockholm, har fått mig att lära mig att det finns en enda fråga som är viktigare än alla andra när man talar med professorer: Kan du konkretisera?

Den andra serien rullar i Pedagogiska magasinet i form av porträtt av den pedagogiska historiens färgstarkaste personligheter. Jag har blivit förälskad i Comenius och tänkt ut ett manus till en biopic om Maria Montessori.

Jag skriver annat också, grävande reportage för facktidningen Publikt, krönikor för olika miljötidningar och essäer för DN Kultur. En sådan, om Pokémon Go, fick så stort genomslag att jag fick stå i SVT:s Aktuellt och säga att dataspel hotar mänskligheten genom att vara mer förföriskt än sex.

Så kan det bli. Journalistik är, på gott och ont, ett förgänglighetens hantverk.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén